Såhär var det för mig: För några år sedan fungerade jag som en vanlig människa. Min familj och jag bodde tillsammans i en idyll i småländska Vaggeryd. Jag arbetade som personalvetare med erfarenhet från statlig, kommunal, och privat sektor. Livet handlade om familjen, husarbete och mitt avlönade arbete.

Allt det här sveptes omkull när jag blev dödssjuk i någon influensa, troligen svininfluensan. Det var 2009, strax före jul. Den 20 december tog jag kontakt med sjukvården och här inleddes en häpnadsväckande behandling. Det var egentligen ingen behandling. De skickade hem mig, tvärtemot sjukhusets riktlinjer. Resultatet blev att båda mina ben amputerades. Ofantliga operativa insatser gjordes eftersom jag hade drabbats av nekrotiserande fasciit, det som ofta kallas mördarbakterie. Jag dödförklarades flera gånger men överlevde.

När intensivvårdsbehandlingen var över och jag började vakna till liv, var det till ett helt annat liv än jag någonsin skulle ha kunnat föreställa mig. Jag hade inga ben och kunde inte röra armarna. Jag som älskade idrott, att spela tennis, springa och leka med barnen. Ett svart hål hamnade jag i. Utan vilja att leva, bitter, besviken. Det var ju katastrof!

Efter ett tag, mitt i mörkret, tändes en liten lampa. Jag såg vad jag hade istället för vad jag inte hade. Det finns alltid något att vara tacksam för. Mitt liv är rikt. Mina barn och jag har en stark relation. Min kvinna och jag är lyckligt gifta, vi gifte oss 2012, tre år efter tragedin.

Såhär är det för mig: Jag är en hängiven pappa vilket är ett stort hedersuppdrag. Jag är också innebandytränare, bollplank i forskningsprojekt, medlem i hemkommunens tillgänglighetsråd, författare, föreläsare och har en stark drivkraft. En drivkraft att berätta en viktig historia.

Mina föreläsningar